Första tiden…

Nu har det gått 15 dagar sen vi först kom hit med tåget och alla väskorna och stan har tinat upp lite ur den kyla vi möttes av. Hotellet är avklarat och nu har vi hittat en egen plats att bo på i Bel Air men ingen Fresh Prince i sikte. Vi har båda kommit igång med jobb nu och ironiskt nog är det Emilie som jobbar med svenskarna medan jag får dras med fransmän och belgare. Nog för att de är trevliga men det blir lite lustigt med Emliga Armén hela dagen. Fast å andra sidan så pratar ingen, det är en väldigt tyst arbetsplats. Nån mummlar något lite då och då, vissa drar iväg på lunch utan att kolla med de andra, andra drar hem utan att säga hejdå. Allt det där känns väldigt märkligt och jag som vanligtvis inte är den mest extroverta personen känner mig nästan påflugen när jag högt säger hej och hejdå när jag går. Min teori är att ingen egentligen känner varandra eftersom alla är konsulter och de flesta egentligen sitter ute hos kunder vanligtvis. Men jag tänker ju att sveriges bästa konstgalleri var en rätt trevlig arbetsplats trots allt, jag saknar er hörni!

Långt hem har man egentligen aldrig, folk här är gästvänliga, väldigt många är i samma situation som vi är och så finns ju trots allt de svenska institutionerna IKEA och H&M så dit kan man alltid fly om man längtar hem alldeles för mycket. Vi ska dit i helgen faktiskt. Skandinaver finns det gott om och jag anar misstänksamt att alla konstiga blickar man får av folk på stan när vi pratar är från andra som precis förstår vad man säger.

Och så är öl och vin givetvis billigt och det är ju trevligt och det får väl anses väga upp alla franskheter som finns här, många saker är bra hemma inser man rätt fort.

//johan