I denna ljuva sommartid

Kvällarna blir ljusare.

En liten suck av sol och värme till, och allt är här. Allt det där vi längtat så efter. Det står vid vår dörr nu.

Det började underligt, det här året. Det var nytt på ett helt annat sätt än något år varit förut. Det skapade förvirring, oro. Osäkerhet. Sedan dess har jag längtat efter våren som förlösare på något vis.

Men det behöver ta längre tid den här gången för solen att värma upp vad vintern frusit. Det behövs nog mer än en vår. Mer än vad sol och grönt och blommor kan åstadkomma.

Under tiden ska jag sluta upp med den senaste tidens draman. De hjälper inte. Jag ska försöka släppa allt det och se. Jag ska se våren. Känna solen mot ansiktet, glädjas åt allt det nya gröna. Och vänta.

Eller försöka iallafall.

mmmm Sara!

Mörka hål och gammal hederlig saknad

Jag har haft ett par supermysiga helger med två av de finaste, bästa, roligaste vänner man kan ha. Mina gamla sambosar. Mina små kärlekar. Fy va skönt att få prata och skratta med dem igen. Minnas den gamla sambotiden. Som om den var igår. Prata om livet nu. Skratta lite till.

Men så ska de ju plötsligt hem. Till det där som är deras liv, som jag  inte riktigt är en del av längre. Inte på samma sätt iallafall. Inte för att jag sörjer det egentligen. Mitt liv är här nu och det är bra. Men för att de lämnar var sitt hål efter sig. En tomhet som gör att jag  planlöst måste gå runt i stan när de åkt, ungefär som jag letar efter något. Som gör att jag tappar sammanhanget, så att jag, för en stund, inte riktigt förstår var jag är. Som gör Lux färg- och meningslöst.

Då är det bra med Luxfamilj. Ett telefonsamtal och jag ser vad som är igen. De svarta bottenlösa hålen fylls med en rätt bekväm, gammal hederlig, saknad och Lux ser på nytt ut som det ska.

Jag vet nu att det samma även skulle gälla om situationen var den omvända. Om det var dom, här, som jag behövde skiljas från.  De  skulle också lämna stora mörka hål efter sig. Större än vad jag någonsin kunde ana. Därför är saknaden något jag har blivit vän med. För egentligen har jag tur! 

Det gör mig glad.