Att springa

Jag satt länge på en bänk efter jobbet idag, på torget, alldeles nära mitt hus. I en annars för dagen så regntung himmel trängde lite sen eftermiddagssol fram och värmde mitt ansikte. Jag lyssnade på stadens läten. Bruset av rusningstrafik, gråtande trötta barn på väg hem, kyrkklockans slag, skrattande flickor i en busskur längre bort. Luktade på den. Avgaser och stressade affärskvinnors parfymdofter, matos från restaurangen och en svag blomdoft från en rabatt eller ett träd. Jag fastnade i det. Det kändes tryggt. Staden i sin tidiga kvällskepnad är så full av liv och konstant förändring. Av människor som har ett mål, ett ärende, en slutdestination. Som känner stress och glädje och trötthet. Som vill eller måste något. Vem skulle, i allt detta, se att jag var tom? Jag glömde bort mig ett tag, vilade i det. Så såg jag en vän på håll och skyndade hem. Så inte hon skulle se.

Så fort jag kom innanför dörren var tomheten öronbedövande. Jag beslutade mig snabbt för att jag måste ut igen. Jag tog på mig springskorna, dövade oljudet av tomheten med musik och gav mig iväg.

För att må bra när jag springer, för att tycka om det och kanske till och med njuta, måste jag släppa allt. Släppa kroppen. Tömma hjärnan. Bara se marken under mig och himlen ovan. Se  och höra det som rör sig förbi, men inte fastna i det. Lyssna till takten i musiken och fågelkvittret i bakgrunden. Men inget mer.

Så det gjorde jag. Och så, till min förvåning, släppte jag även likgiltigheten, det tomma och ihåliga, och fylldes av nu och här. En grön park, en fotbollsmatch med egna regler, en argsint  liten tant som hängde ut genom ett fönster och hätskt diskuterade något med förbipasserande. En duva på raggningsstråt, en hund som bara ville gå frammåt om den fick hålla sig själv i kopplet, en sol som viskade om en varmare morgondag. Marken under mig och himlen ovan. Ingen tomhet pockade på uppmärksamheten i bakgrunden där den legat och tryckt hela dagen. Jag var bara glad.

I alla fall för stunden. Och det är ju alltid nått.

 

Likgiltighet är en skrämmande känsla

Det enda jag kan är att rycka på axlarna.  Allt annat är tomt.

Det är varmt nu

Ibland har jag så många ord i huvudet så inget kan komma ut.  Inga fina, väluttänkta ord som världen skulle må bättre av att få höra. Bara ord, som jag önskar jag kunde förfina och ge en mening. För att de ändå någonstans betyder något. Så försöker jag och så kommer inget. Orden grupperas i en känsla istället, eller en färg, och förblir osagda.

Jasminen blommar nu, den sorten som doftar. Jag satt i timmar i gräset uppe på höjden i parken igår och kände varma, mjuka vindar föra med sig doften från buskarna längre bort. Som att gång på gång bli sköljd av blomdoftande tvållöddrade vågor i en vik, en varm sommardag.

När jag var liten hade vi inget vatten indraget i vårt sommarhus. Vi gick ner till havet, löddrade in oss ordentligt och lät vågorna skölja bort sommarsmutsen. Längst in i viken var vattnet varmt och mjukt och bubblorna dansade runt på den blanka ytan när jag sköljde av tvålen. Ibland dök jag från klippan och simmade lite längs botten för att riktigt bli av med allt. När jag gick upp hade jag sand överallt.

På vägen hem  plockade jag av en kvist av Jasminen och ställde i ett glas på bordet. Jag luktade på blommorna. Grönblått, solglittrande hav, var det enda jag kunde tänka. Sedan väcktes jag av att du talade och så blev det inte mer.

Ibland har jag så många förnimmelser och färger i mitt huvud så att inte ett enda ord får plats att komma ut.

Jag ville bara berätta det för dig.

Det är något i vattnet

Och så väntar halva avdelningen barn.  Det är som att det började i ena änden av korridoren och sen tog sig ett varv. Jag har börjat lukta på kranvattnet innan jag dricker det. Nått är det ju!

Men det är ändå rätt häftigt att sitta på italienskalektionen och morsekod:a lite med E:s lilla plupp. Jag plippar försiktigt från utsidan och den pluppar lite från insidan. Lika fantastiskt varenda gång.

Det är en av många saker i Lux, som gör mig glad. Och jag ÄR glad. För det mesta.

Nu blir det andra bullar.

Just nu

Blommar precis allt och luften är mättad av blomdoft när jag joggar genom parken.

Är jag gladgladglad och tacksam för alla BRA människor som jag får vara kring och med varje dag. ( smörigt men sant. fan va bra ni är. och roliga!)

Är ensamheten inte så stor och läskig, trots allt.

Lycka!

Det sötaste, finaste lilla paret i hela Lux blev i söndags en liten familj!

Grattis fina vänner till den helt underbara lilla A!

♥

 

Jag har inte ens skrivit upp italienskaprovet i kalendern

Ännu en sån där varm och solig helg. Denna gång med min varmaste, soligaste Anna. (Anna, jag vill lägga upp en bild, men har ingen. Hjälp? ) Mitt liv har varit ett enda långt besök av vänner, av semester i Stockholm, av att vara minst två, ända sedan slutet av februari.

Nu är det tyst igen.

Usch, jag är ju ingen sån person. Jag tycker inte om att vara ensam,  jag tycker om ljud och liv och människor. Jag är inte bra på det. Och precis så här efteråt, när dagarna som kommer verkar gapa som  tomma hål och solen verkat tappa mark,  just nu, känns tystnaden och ensamheten bottenlös.

Jag är rastlös, finner ingenstans att vila. Något är fel. Som om det är något viktigt som jag borde ha gjort men som jag glömt. Som om jag väntar på någon. Jag kommer på mig själv att titta i kalendern hela tiden. Som om DEN skulle veta bättre. Jag skriver ju aldrig något där och det enda som går att finna är när nästa tandläkarbesök är och en och annan fult nerkladdad streckgubbe. Det gör ingen nytta att titta i den, mitt kalenderliv ser ännu mer tragiskt ut än mitt riktiga.

Det försvinner snart, när jag fått lite rutin på den. Ja ensamheten alltså. Då är det bra. Jag vet att det är bra. Vänta. Vet jag det? Undra om det står något om det i kalendern? Egentligen skulle jag bara kunna stanna kvar i sängen ett tag och sova bort dagarna. Jag behöver en paus från mig.  Eller det räknas kanske som att fly? Det var väl egentligen lite det jag inte skulle göra.

A ja, det är väl bara att gilla läget då. Även fast det skaver. Under tiden får jag helt enkelt stå ut med att vara ensam med mig, även fast jag måste erkänna att jag är jäkligt jobbig ibland. Översocial och högljudd ända tills jag inte orkar mer. Upp som en sol och ner som en pannkaka. ( Stackars Johan och just nu mina Luxflickor på jobbet. Nä men seriöst, ni borde ha en medalj! ( eller en teckning? räcker det? ;-) )  )

Så, då slutar vi simma runt i den där poolen där man inte ska simma för länge, om man inte vill bli en sån där människa som folk skyr som pesten! Det här räknas bara som ett dopp. ( Gör det inte Sara? Du vet sånt här, det är ditt uttryck!)

Nu, mina vänner, SKA jag plugga italienska till provet på torsdag. Där har vi en ångest som är befogad!