Ännu en sån där varm och solig helg. Denna gång med min varmaste, soligaste Anna. (Anna, jag vill lägga upp en bild, men har ingen. Hjälp? ) Mitt liv har varit ett enda långt besök av vänner, av semester i Stockholm, av att vara minst två, ända sedan slutet av februari.
Nu är det tyst igen.
Usch, jag är ju ingen sån person. Jag tycker inte om att vara ensam, jag tycker om ljud och liv och människor. Jag är inte bra på det. Och precis så här efteråt, när dagarna som kommer verkar gapa som tomma hål och solen verkat tappa mark, just nu, känns tystnaden och ensamheten bottenlös.
Jag är rastlös, finner ingenstans att vila. Något är fel. Som om det är något viktigt som jag borde ha gjort men som jag glömt. Som om jag väntar på någon. Jag kommer på mig själv att titta i kalendern hela tiden. Som om DEN skulle veta bättre. Jag skriver ju aldrig något där och det enda som går att finna är när nästa tandläkarbesök är och en och annan fult nerkladdad streckgubbe. Det gör ingen nytta att titta i den, mitt kalenderliv ser ännu mer tragiskt ut än mitt riktiga.
Det försvinner snart, när jag fått lite rutin på den. Ja ensamheten alltså. Då är det bra. Jag vet att det är bra. Vänta. Vet jag det? Undra om det står något om det i kalendern? Egentligen skulle jag bara kunna stanna kvar i sängen ett tag och sova bort dagarna. Jag behöver en paus från mig. Eller det räknas kanske som att fly? Det var väl egentligen lite det jag inte skulle göra.
A ja, det är väl bara att gilla läget då. Även fast det skaver. Under tiden får jag helt enkelt stå ut med att vara ensam med mig, även fast jag måste erkänna att jag är jäkligt jobbig ibland. Översocial och högljudd ända tills jag inte orkar mer. Upp som en sol och ner som en pannkaka. ( Stackars Johan och just nu mina Luxflickor på jobbet. Nä men seriöst, ni borde ha en medalj! ( eller en teckning? räcker det? ;-) ) )
Så, då slutar vi simma runt i den där poolen där man inte ska simma för länge, om man inte vill bli en sån där människa som folk skyr som pesten! Det här räknas bara som ett dopp. ( Gör det inte Sara? Du vet sånt här, det är ditt uttryck!)
Nu, mina vänner, SKA jag plugga italienska till provet på torsdag. Där har vi en ångest som är befogad!
Åh du är rolig!
) STOR kram!