Att springa

Jag satt länge på en bänk efter jobbet idag, på torget, alldeles nära mitt hus. I en annars för dagen så regntung himmel trängde lite sen eftermiddagssol fram och värmde mitt ansikte. Jag lyssnade på stadens läten. Bruset av rusningstrafik, gråtande trötta barn på väg hem, kyrkklockans slag, skrattande flickor i en busskur längre bort. Luktade på den. Avgaser och stressade affärskvinnors parfymdofter, matos från restaurangen och en svag blomdoft från en rabatt eller ett träd. Jag fastnade i det. Det kändes tryggt. Staden i sin tidiga kvällskepnad är så full av liv och konstant förändring. Av människor som har ett mål, ett ärende, en slutdestination. Som känner stress och glädje och trötthet. Som vill eller måste något. Vem skulle, i allt detta, se att jag var tom? Jag glömde bort mig ett tag, vilade i det. Så såg jag en vän på håll och skyndade hem. Så inte hon skulle se.

Så fort jag kom innanför dörren var tomheten öronbedövande. Jag beslutade mig snabbt för att jag måste ut igen. Jag tog på mig springskorna, dövade oljudet av tomheten med musik och gav mig iväg.

För att må bra när jag springer, för att tycka om det och kanske till och med njuta, måste jag släppa allt. Släppa kroppen. Tömma hjärnan. Bara se marken under mig och himlen ovan. Se  och höra det som rör sig förbi, men inte fastna i det. Lyssna till takten i musiken och fågelkvittret i bakgrunden. Men inget mer.

Så det gjorde jag. Och så, till min förvåning, släppte jag även likgiltigheten, det tomma och ihåliga, och fylldes av nu och här. En grön park, en fotbollsmatch med egna regler, en argsint  liten tant som hängde ut genom ett fönster och hätskt diskuterade något med förbipasserande. En duva på raggningsstråt, en hund som bara ville gå frammåt om den fick hålla sig själv i kopplet, en sol som viskade om en varmare morgondag. Marken under mig och himlen ovan. Ingen tomhet pockade på uppmärksamheten i bakgrunden där den legat och tryckt hela dagen. Jag var bara glad.

I alla fall för stunden. Och det är ju alltid nått.