Emlan och lånecykeln #1

I natt drömde jag att lånecykeln försvann. Hela morgonen tänkte jag därför att när jag nu går ut under dagen så måste jag titta efter riktigt noga att cykeln faktiskt står där i trapphuset och ser ut att må bra. Nu var det bara så att jag hade vansinningt bråttom iväg när jag gick eftersom jag redan var sen, så jag GLÖMDE titta efter. Bilden av en misshandlad stackars lånecykel, dumpad i Alzettes smutsiga vatten, plågade mig sedan hela dagen.

När jag kom hem igen så gick jag genast fram till lånecykeln som såklart mådde bra och klappade lite på den och bad om förlåtelse för att jag var en sån dålig lånecyklist som inte ens tittat åt sin lånecykel när hon sprungit förbi. Deras första dag tillsammans och allt!

Så, när jag varit hemma några timmar och mitt under pågående städning, kände jag att om lånecykeln och jag nu ska vara vänner ett tag här framöver så var detta inte ett bra sätt att börja det hela på. Så jag drog på mig mina svalaste, somrigaste cykelkläder och tog ut lånecykeln på en tur genom den varma, blomdoftande Luxemburgskvällen. Vi var båda trötta men lyckliga när jag sedan beslöt mig för att ta min söta lilla lånecykel hem igen.

Jag tror detta är början på någon riktigt bra.

I can see clearly now, the rain is gone

Ibland kan det nog vara nyttigt att påminna sig om att världen runt omkring bjuder på rätt mycket som är bra, när man bara vill det. Eller vill se det.

Efter förra veckans arga humör då minsta lilla gjorde att jag ilsknade till, bestämde jag mig snabbt för att jag hade vältrat mig i självömkan alldeles tillräckligt för denna gång. Jag bestämde mig också för att inte ha dåligt samvete över att jag varit på så dåligt humör. Man måste tillåta sig ibland. Även fast jag kanske inte är stolt över det. Hursomhelst. Nu tar vi nya tag.

Den här veckan har därför sakta men säkert bara blivit bättre. Som om livet har krypit tillbaka in i min kalla kropp. Som om jag hittat det där jag saknade hela förra veckan utan att förstå vad  det var som egentligen fattades. Solen skiner igen, fåglarna som tystnat inför dånet av mitt åskiga inre sjunger på nytt. Och efter att bara ha sett det som varit mitt, kan jag nu återigen se världen klart runt omkring mig. Jag har det väldigt, väldigt bra här.

Idag vaknade jag glad av solen som sken in genom mitt fönster. Längtade jag till jobbet. Fick jag skratta hela dagen med de där fantastiska människorna jag jobbar med. Gjorde jag någon glad. Gick vi hem genom den soliga parken och satt en tag på en bänk och såg sommaren. Cyklade jag på den lånade cykeln fem varv runt kvarteret innan jag barnsligt lycklig rullade hem den. Skrev jag en halv bok långt sms till cykelns ägare för jag inte kunde hålla inne hur glad jag var. Grät jag en skvätt för att jag äntligen såg allt det igen.

Se dig omkring, det är en blå himmel så långt ögat kan nå.

Ful

Ni vet hur man blir ful när man är arg.

Jag har varit arg idag. De senaste dagarna faktiskt.  Det har legat och kliat som ett utslag under huden. Det har bränts bakom ögonen. Det har tärt på mitt tålamod, min ödmjukhet. Mitt vett.  Min rygg har blivit krum, mina ögon små och pliriga. Min röst jäll. Och jag undrar om jag  inte har blivit lite tjockare också.

Hur som helst, det klär mig inte. I ärlighetens namn är det egoistiskt.  Att föda på skitsnack och illvilja. Jag vill egentligen inte vara sån, men tillslut blir det till ett beroende. Jag tycker verkligen inte om den personen.

Idag satt jag därför på jobbet, i all min ilska, och längtade bort från den. Till en räddning. Först hem till min säng. Långt under täcket för att sova bort den. Sedan hem. Det andra hem. Mitt andra liv. Eller är det kanske mitt gamla liv? Jag har inte rett ut det där ännu. Om det nu behöver redas ut. Vissa dagar är livet här självklart, andra dagar känns det som om mitt liv egentligen är något som  pågår därborta, medan jag är här och missar det. Fast alltså, så är det ju jämt med livet. I allmänhet menar jag. Den enda skillnaden från förr är att jag har någonstans att placera den där ”gräset är grönare”-känslan nu. Något att projicera den på.

Sanningen är att det är jag själv som är kluven. Halv. Just nu värre än någonsin. Jag har inte, på väldigt länge, varit så osäker, så tom, eller känt mig så ensam som här. Eller,på länge, varit så ledsen för det. Missförstå mig inte nu. Samtidigt är det så att jag inte heller på länge har varit så glad och tacksam över något som jag varit över mitt liv här. Inte känt mig lika säker, delaktig, lycklig. Lika trygg. Inte, på länge, skrattat så mycket. Inte varit så hel.

Att falla därifrån har därför varit jobbigare. Och det är där jag är just nu. I det jobbiga. Men jag kommer ur det snart. Och det är på intet sätt något konstant medan det är, utan en känsla jag vaknar med men som sedan, om dagen ändå blir bra, försvinner.

Det jag vill säga är väl att jag egentligen inte är så arg just nu. Jag är bara lite halv och osäker. Ensam. Vilket gör att små eventuella irritationer som uppkommer under dagen blir till stora ilskor, som små prickar som blir till stora utslag under huden. Som gör att ögonen bränner och tålamodet tryter. Som gör mig krum, tjock och egoistisk. Som gör mig ful.

Förlåt för det.

Ni är det bästa med Lux.