I can see clearly now, the rain is gone

Ibland kan det nog vara nyttigt att påminna sig om att världen runt omkring bjuder på rätt mycket som är bra, när man bara vill det. Eller vill se det.

Efter förra veckans arga humör då minsta lilla gjorde att jag ilsknade till, bestämde jag mig snabbt för att jag hade vältrat mig i självömkan alldeles tillräckligt för denna gång. Jag bestämde mig också för att inte ha dåligt samvete över att jag varit på så dåligt humör. Man måste tillåta sig ibland. Även fast jag kanske inte är stolt över det. Hursomhelst. Nu tar vi nya tag.

Den här veckan har därför sakta men säkert bara blivit bättre. Som om livet har krypit tillbaka in i min kalla kropp. Som om jag hittat det där jag saknade hela förra veckan utan att förstå vad  det var som egentligen fattades. Solen skiner igen, fåglarna som tystnat inför dånet av mitt åskiga inre sjunger på nytt. Och efter att bara ha sett det som varit mitt, kan jag nu återigen se världen klart runt omkring mig. Jag har det väldigt, väldigt bra här.

Idag vaknade jag glad av solen som sken in genom mitt fönster. Längtade jag till jobbet. Fick jag skratta hela dagen med de där fantastiska människorna jag jobbar med. Gjorde jag någon glad. Gick vi hem genom den soliga parken och satt en tag på en bänk och såg sommaren. Cyklade jag på den lånade cykeln fem varv runt kvarteret innan jag barnsligt lycklig rullade hem den. Skrev jag en halv bok långt sms till cykelns ägare för jag inte kunde hålla inne hur glad jag var. Grät jag en skvätt för att jag äntligen såg allt det igen.

Se dig omkring, det är en blå himmel så långt ögat kan nå.