Att synas

Över en kaffe på en uteservering i ett forfarande rätt ljummet Lux, diskuterade vi i eftermiddags ensamhet. 

Sedan har jag inte kunnat släppa det.  

Ibland kan jag känna att ensamheten är mycket påtagligare här, där alla har sina nära någon annanstans. Hit dit många kommer utifrån. Det är inte självklart att bara hitta ett sammanhang på en sådan plats, hitta sig själv i en stad som samtidigt är brokig och isolerad. Som är liten och koncentrerad till ytan men där det ändå  kan kännas långt mellan människorna. Som vimmlar av folk som egentligen inte riktigt känner sig hemma.  Som är full av människor men som känns tom. En stad där många klamrar sig fast vid, och kanske väljer att bara se, de rutiner de har skapat sig, för att det är de som på något sätt rättfärdigar deras liv här. Har man mitt i allt detta från början svårt för att skapa sig ett sammanhang, blir det så mycket svårare här.

Eller det är den känslan jag får iallafall.

Hur skulle det vara att bli tittad på men inte ha någon som såg en? Inte ha någon som kände ens inre. Definieras man inte på det sättat av andra? Om ett träd faller i skogen och ingen fínns i närheten för att höra det, låter det då? Om en människa går på en gata i Lux och ingen ser honom, finns han verkligen då?

Är det inte jävligt att det mitt ibland oss alla finns dem som knappt har någon?  Eller ingen alls. Fast vi är så många.

Jag skulle hellre vara döende i en allvarlig sjukdom, omgiven av min familj och mina vänner, än att gå genom livet sådär ensam, sa jag instinktivt under samtalet i eftermiddags. Och jag tror det är så.  Att bli sedd, ha någon som känner en, och om man har tur ha någon som, när den tittar på en, ser in i ens själ. Det är en livsnödvändighet. I alla fall för mig.

Vem ser dig?