Jag säger bara:

http://tavi-thenewgirlintown.blogspot.com/

Söta unge!

Söndag

På söndagar, i Lux, längtar jag hem.

(Lyssna i ett nytt fönster, direkt på youtube. Dumt, men jag kunde ändå inte hålla mig.)

Höstvärme

Hösten är lång här, disig och alldeles lagom kylig. Sakta, sakta skiftar världen färg. Varje morgon på väg till jobbet förundras jag av hur många nyanser av gult det kan finnas, hur djupt det röda i trädens kronor kan bli, hur de den ena dagen kan se matta och trötta ut och den andra dagen står i brand då solens strålar bryter igenom morgondimman.

Denna höstmorgon satte jag mig på tåget till Trier. Jag skulle möta en vän där från det där andra livet, det som finns kvar någonstans i Stockholm. Jag satt i den tomma vagnen och såg höstlandskapet glida förbi, i all sin prakt. Hösten kan verkligen till fullo visa upp sin skönhet här, i detta lövträdens land. Det är något sällsamt med naturen i höstskrud. Trots att det man ser är naturens sista suck av liv innan vintevilan och trots kylan och fukten, fyller hösten ens inre och gör en varm. Jag satt där i min tomma vagn, insöp färgerna, och ville nästan inte att resan skulle ta slut.

Så träffades vi, denna sprudlande, varma, fina flicka från förr, som alltid har en tendens att göra en glad, och jag. Som om det var helt naturligt att vi möttes här. Hann med lite prat över en lunch och skiljdes sedan åt igen. Och så, ännu en gång, påmindes jag om vad jag saknar med det andra livet. Människor, möten, personligheter. Platser som har en mening, ett liv.

Hösten är motsägelsefull, bitterljuv. Värmen i färgerna och livfullheten i dess ständiga förändring avtar så sakteligen för varje dag som går, och slutet, vintern, är oundviklig. Jag satt på tåget hem igen och tittade på landskapet. Färgerna och prakten hade tonats ner lite nu och man kunde ana mörkret och kvällen bakom kullarna. Jag lyssnade på tågets monotona läten, tänkte på färgerna från morgonens tågresa, det snabba men glada mötet med min vän och kände mig varm.

Inte då, inte sen. Men nu. Det viktiga är nu.

I realized as I lay down to sleep
We haven’t spoke in weeks
So many things that I’d like to know
Come have a talk with me
I need a sign, something I can see
Why all the mystery?
I try not to fall for make believe
But what is reality?
Where do we go?
What do we know?
Life has to have a meaning
Show me the light
Show me the way
Show that you’re listening

Show me that you love me
Show me that you walk with me
Hopefully, just above me
Heaven’s watching over me

Guess it’s funny how I say thanks to you
For all you’ve given me
Sometimes the price of what you gave to me
I can’t stop questioning
O God of love, peace, and mercy
Why so much suffering?
I pray for the world, it gets worse to me
Wonder if you’re listening
When people go
Why do they go?
Why don’t you choose me?
But someday I know
I’m gonna go
I hope you’re waiting for me

Show me that you love me
Show me that you walk with me
Hopefully, just above me
Heaven’s watching over me

Maybe we’ll talk
Some other night
Right now I’ll take it easy
Won’t spend my time
Waiting to die
Enjoy the life I’m living

Show me that you love me
Show me that you walk with me
Hopefully, just above me
Heaven’s watching over me