Just nu

är jag glad för den stundande semestern: Sydfrankrike, Danmark, Skåne, STHLM. Människor jag saknar!

har mitt behov av hav nått sin bristningsgräns. (gah!) Idiotiska små Luxpölar!

behöver jag och lånecykeln en paus från varandra efter gårdagens stora bråk. Vi behöver få sakna varandra lite. Det har varit mycket nötande på senaste. Lånecykelns däck, mitt hår som slits. Men jag ska ta och begrava stridsyxan och i alla fall köpa en ny pump till den, så vi kan skiljas som vänner.

 

Hörrni, fina vänner, jag tycker om er! Vi syns snart!

Ful

Ni vet hur man blir ful när man är arg.

Jag har varit arg idag. De senaste dagarna faktiskt.  Det har legat och kliat som ett utslag under huden. Det har bränts bakom ögonen. Det har tärt på mitt tålamod, min ödmjukhet. Mitt vett.  Min rygg har blivit krum, mina ögon små och pliriga. Min röst jäll. Och jag undrar om jag  inte har blivit lite tjockare också.

Hur som helst, det klär mig inte. I ärlighetens namn är det egoistiskt.  Att föda på skitsnack och illvilja. Jag vill egentligen inte vara sån, men tillslut blir det till ett beroende. Jag tycker verkligen inte om den personen.

Idag satt jag därför på jobbet, i all min ilska, och längtade bort från den. Till en räddning. Först hem till min säng. Långt under täcket för att sova bort den. Sedan hem. Det andra hem. Mitt andra liv. Eller är det kanske mitt gamla liv? Jag har inte rett ut det där ännu. Om det nu behöver redas ut. Vissa dagar är livet här självklart, andra dagar känns det som om mitt liv egentligen är något som  pågår därborta, medan jag är här och missar det. Fast alltså, så är det ju jämt med livet. I allmänhet menar jag. Den enda skillnaden från förr är att jag har någonstans att placera den där ”gräset är grönare”-känslan nu. Något att projicera den på.

Sanningen är att det är jag själv som är kluven. Halv. Just nu värre än någonsin. Jag har inte, på väldigt länge, varit så osäker, så tom, eller känt mig så ensam som här. Eller,på länge, varit så ledsen för det. Missförstå mig inte nu. Samtidigt är det så att jag inte heller på länge har varit så glad och tacksam över något som jag varit över mitt liv här. Inte känt mig lika säker, delaktig, lycklig. Lika trygg. Inte, på länge, skrattat så mycket. Inte varit så hel.

Att falla därifrån har därför varit jobbigare. Och det är där jag är just nu. I det jobbiga. Men jag kommer ur det snart. Och det är på intet sätt något konstant medan det är, utan en känsla jag vaknar med men som sedan, om dagen ändå blir bra, försvinner.

Det jag vill säga är väl att jag egentligen inte är så arg just nu. Jag är bara lite halv och osäker. Ensam. Vilket gör att små eventuella irritationer som uppkommer under dagen blir till stora ilskor, som små prickar som blir till stora utslag under huden. Som gör att ögonen bränner och tålamodet tryter. Som gör mig krum, tjock och egoistisk. Som gör mig ful.

Förlåt för det.

Ni är det bästa med Lux.

Det är varmt nu

Ibland har jag så många ord i huvudet så inget kan komma ut.  Inga fina, väluttänkta ord som världen skulle må bättre av att få höra. Bara ord, som jag önskar jag kunde förfina och ge en mening. För att de ändå någonstans betyder något. Så försöker jag och så kommer inget. Orden grupperas i en känsla istället, eller en färg, och förblir osagda.

Jasminen blommar nu, den sorten som doftar. Jag satt i timmar i gräset uppe på höjden i parken igår och kände varma, mjuka vindar föra med sig doften från buskarna längre bort. Som att gång på gång bli sköljd av blomdoftande tvållöddrade vågor i en vik, en varm sommardag.

När jag var liten hade vi inget vatten indraget i vårt sommarhus. Vi gick ner till havet, löddrade in oss ordentligt och lät vågorna skölja bort sommarsmutsen. Längst in i viken var vattnet varmt och mjukt och bubblorna dansade runt på den blanka ytan när jag sköljde av tvålen. Ibland dök jag från klippan och simmade lite längs botten för att riktigt bli av med allt. När jag gick upp hade jag sand överallt.

På vägen hem  plockade jag av en kvist av Jasminen och ställde i ett glas på bordet. Jag luktade på blommorna. Grönblått, solglittrande hav, var det enda jag kunde tänka. Sedan väcktes jag av att du talade och så blev det inte mer.

Ibland har jag så många förnimmelser och färger i mitt huvud så att inte ett enda ord får plats att komma ut.

Jag ville bara berätta det för dig.