Just nu

är jag glad för den stundande semestern: Sydfrankrike, Danmark, Skåne, STHLM. Människor jag saknar!

har mitt behov av hav nått sin bristningsgräns. (gah!) Idiotiska små Luxpölar!

behöver jag och lånecykeln en paus från varandra efter gårdagens stora bråk. Vi behöver få sakna varandra lite. Det har varit mycket nötande på senaste. Lånecykelns däck, mitt hår som slits. Men jag ska ta och begrava stridsyxan och i alla fall köpa en ny pump till den, så vi kan skiljas som vänner.

 

Hörrni, fina vänner, jag tycker om er! Vi syns snart!

I can see clearly now, the rain is gone

Ibland kan det nog vara nyttigt att påminna sig om att världen runt omkring bjuder på rätt mycket som är bra, när man bara vill det. Eller vill se det.

Efter förra veckans arga humör då minsta lilla gjorde att jag ilsknade till, bestämde jag mig snabbt för att jag hade vältrat mig i självömkan alldeles tillräckligt för denna gång. Jag bestämde mig också för att inte ha dåligt samvete över att jag varit på så dåligt humör. Man måste tillåta sig ibland. Även fast jag kanske inte är stolt över det. Hursomhelst. Nu tar vi nya tag.

Den här veckan har därför sakta men säkert bara blivit bättre. Som om livet har krypit tillbaka in i min kalla kropp. Som om jag hittat det där jag saknade hela förra veckan utan att förstå vad  det var som egentligen fattades. Solen skiner igen, fåglarna som tystnat inför dånet av mitt åskiga inre sjunger på nytt. Och efter att bara ha sett det som varit mitt, kan jag nu återigen se världen klart runt omkring mig. Jag har det väldigt, väldigt bra här.

Idag vaknade jag glad av solen som sken in genom mitt fönster. Längtade jag till jobbet. Fick jag skratta hela dagen med de där fantastiska människorna jag jobbar med. Gjorde jag någon glad. Gick vi hem genom den soliga parken och satt en tag på en bänk och såg sommaren. Cyklade jag på den lånade cykeln fem varv runt kvarteret innan jag barnsligt lycklig rullade hem den. Skrev jag en halv bok långt sms till cykelns ägare för jag inte kunde hålla inne hur glad jag var. Grät jag en skvätt för att jag äntligen såg allt det igen.

Se dig omkring, det är en blå himmel så långt ögat kan nå.

Ful

Ni vet hur man blir ful när man är arg.

Jag har varit arg idag. De senaste dagarna faktiskt.  Det har legat och kliat som ett utslag under huden. Det har bränts bakom ögonen. Det har tärt på mitt tålamod, min ödmjukhet. Mitt vett.  Min rygg har blivit krum, mina ögon små och pliriga. Min röst jäll. Och jag undrar om jag  inte har blivit lite tjockare också.

Hur som helst, det klär mig inte. I ärlighetens namn är det egoistiskt.  Att föda på skitsnack och illvilja. Jag vill egentligen inte vara sån, men tillslut blir det till ett beroende. Jag tycker verkligen inte om den personen.

Idag satt jag därför på jobbet, i all min ilska, och längtade bort från den. Till en räddning. Först hem till min säng. Långt under täcket för att sova bort den. Sedan hem. Det andra hem. Mitt andra liv. Eller är det kanske mitt gamla liv? Jag har inte rett ut det där ännu. Om det nu behöver redas ut. Vissa dagar är livet här självklart, andra dagar känns det som om mitt liv egentligen är något som  pågår därborta, medan jag är här och missar det. Fast alltså, så är det ju jämt med livet. I allmänhet menar jag. Den enda skillnaden från förr är att jag har någonstans att placera den där ”gräset är grönare”-känslan nu. Något att projicera den på.

Sanningen är att det är jag själv som är kluven. Halv. Just nu värre än någonsin. Jag har inte, på väldigt länge, varit så osäker, så tom, eller känt mig så ensam som här. Eller,på länge, varit så ledsen för det. Missförstå mig inte nu. Samtidigt är det så att jag inte heller på länge har varit så glad och tacksam över något som jag varit över mitt liv här. Inte känt mig lika säker, delaktig, lycklig. Lika trygg. Inte, på länge, skrattat så mycket. Inte varit så hel.

Att falla därifrån har därför varit jobbigare. Och det är där jag är just nu. I det jobbiga. Men jag kommer ur det snart. Och det är på intet sätt något konstant medan det är, utan en känsla jag vaknar med men som sedan, om dagen ändå blir bra, försvinner.

Det jag vill säga är väl att jag egentligen inte är så arg just nu. Jag är bara lite halv och osäker. Ensam. Vilket gör att små eventuella irritationer som uppkommer under dagen blir till stora ilskor, som små prickar som blir till stora utslag under huden. Som gör att ögonen bränner och tålamodet tryter. Som gör mig krum, tjock och egoistisk. Som gör mig ful.

Förlåt för det.

Ni är det bästa med Lux.

Just nu

Blommar precis allt och luften är mättad av blomdoft när jag joggar genom parken.

Är jag gladgladglad och tacksam för alla BRA människor som jag får vara kring och med varje dag. ( smörigt men sant. fan va bra ni är. och roliga!)

Är ensamheten inte så stor och läskig, trots allt.

Lycka!

Det sötaste, finaste lilla paret i hela Lux blev i söndags en liten familj!

Grattis fina vänner till den helt underbara lilla A!

♥

 

Och utanför fönstret storblommar trädet i rosa

Jag tror inte att ni förstår vad ni ger mig.

Det är därför.    

 

Trädet utanför mitt fönster, sett från gatan.

mmmm Sara!

Mörka hål och gammal hederlig saknad

Jag har haft ett par supermysiga helger med två av de finaste, bästa, roligaste vänner man kan ha. Mina gamla sambosar. Mina små kärlekar. Fy va skönt att få prata och skratta med dem igen. Minnas den gamla sambotiden. Som om den var igår. Prata om livet nu. Skratta lite till.

Men så ska de ju plötsligt hem. Till det där som är deras liv, som jag  inte riktigt är en del av längre. Inte på samma sätt iallafall. Inte för att jag sörjer det egentligen. Mitt liv är här nu och det är bra. Men för att de lämnar var sitt hål efter sig. En tomhet som gör att jag  planlöst måste gå runt i stan när de åkt, ungefär som jag letar efter något. Som gör att jag tappar sammanhanget, så att jag, för en stund, inte riktigt förstår var jag är. Som gör Lux färg- och meningslöst.

Då är det bra med Luxfamilj. Ett telefonsamtal och jag ser vad som är igen. De svarta bottenlösa hålen fylls med en rätt bekväm, gammal hederlig, saknad och Lux ser på nytt ut som det ska.

Jag vet nu att det samma även skulle gälla om situationen var den omvända. Om det var dom, här, som jag behövde skiljas från.  De  skulle också lämna stora mörka hål efter sig. Större än vad jag någonsin kunde ana. Därför är saknaden något jag har blivit vän med. För egentligen har jag tur! 

Det gör mig glad.

Oh lovely day!

Emli ♥ Cess

 

Och vår, mina vänner, våååår!

Snart i ett Lux nära dig!