På söndagar, i Lux, längtar jag hem.

(Lyssna i ett nytt fönster, direkt på youtube. Dumt, men jag kunde ändå inte hålla mig.)

Hösten är lång här, disig och alldeles lagom kylig. Sakta, sakta skiftar världen färg. Varje morgon på väg till jobbet förundras jag av hur många nyanser av gult det kan finnas, hur djupt det röda i trädens kronor kan bli, hur de den ena dagen kan se matta och trötta ut och den andra dagen står i brand då solens strålar bryter igenom morgondimman.

Denna höstmorgon satte jag mig på tåget till Trier. Jag skulle möta en vän där från det där andra livet, det som finns kvar någonstans i Stockholm. Jag satt i den tomma vagnen och såg höstlandskapet glida förbi, i all sin prakt. Hösten kan verkligen till fullo visa upp sin skönhet här, i detta lövträdens land. Det är något sällsamt med naturen i höstskrud. Trots att det man ser är naturens sista suck av liv innan vintevilan och trots kylan och fukten, fyller hösten ens inre och gör en varm. Jag satt där i min tomma vagn, insöp färgerna, och ville nästan inte att resan skulle ta slut.

Så träffades vi, denna sprudlande, varma, fina flicka från förr, som alltid har en tendens att göra en glad, och jag. Som om det var helt naturligt att vi möttes här. Hann med lite prat över en lunch och skiljdes sedan åt igen. Och så, ännu en gång, påmindes jag om vad jag saknar med det andra livet. Människor, möten, personligheter. Platser som har en mening, ett liv.

Hösten är motsägelsefull, bitterljuv. Värmen i färgerna och livfullheten i dess ständiga förändring avtar så sakteligen för varje dag som går, och slutet, vintern, är oundviklig. Jag satt på tåget hem igen och tittade på landskapet. Färgerna och prakten hade tonats ner lite nu och man kunde ana mörkret och kvällen bakom kullarna. Jag lyssnade på tågets monotona läten, tänkte på färgerna från morgonens tågresa, det snabba men glada mötet med min vän och kände mig varm.

Inte då, inte sen. Men nu. Det viktiga är nu.

I realized as I lay down to sleep
We haven’t spoke in weeks
So many things that I’d like to know
Come have a talk with me
I need a sign, something I can see
Why all the mystery?
I try not to fall for make believe
But what is reality?
Where do we go?
What do we know?
Life has to have a meaning
Show me the light
Show me the way
Show that you’re listening

Show me that you love me
Show me that you walk with me
Hopefully, just above me
Heaven’s watching over me

Guess it’s funny how I say thanks to you
For all you’ve given me
Sometimes the price of what you gave to me
I can’t stop questioning
O God of love, peace, and mercy
Why so much suffering?
I pray for the world, it gets worse to me
Wonder if you’re listening
When people go
Why do they go?
Why don’t you choose me?
But someday I know
I’m gonna go
I hope you’re waiting for me

Show me that you love me
Show me that you walk with me
Hopefully, just above me
Heaven’s watching over me

Maybe we’ll talk
Some other night
Right now I’ll take it easy
Won’t spend my time
Waiting to die
Enjoy the life I’m living

Show me that you love me
Show me that you walk with me
Hopefully, just above me
Heaven’s watching over me

Över en kaffe på en uteservering i ett forfarande rätt ljummet Lux, diskuterade vi i eftermiddags ensamhet. 

Sedan har jag inte kunnat släppa det.  

Ibland kan jag känna att ensamheten är mycket påtagligare här, där alla har sina nära någon annanstans. Hit dit många kommer utifrån. Det är inte självklart att bara hitta ett sammanhang på en sådan plats, hitta sig själv i en stad som samtidigt är brokig och isolerad. Som är liten och koncentrerad till ytan men där det ändå  kan kännas långt mellan människorna. Som vimmlar av folk som egentligen inte riktigt känner sig hemma.  Som är full av människor men som känns tom. En stad där många klamrar sig fast vid, och kanske väljer att bara se, de rutiner de har skapat sig, för att det är de som på något sätt rättfärdigar deras liv här. Har man mitt i allt detta från början svårt för att skapa sig ett sammanhang, blir det så mycket svårare här.

Eller det är den känslan jag får iallafall.

Hur skulle det vara att bli tittad på men inte ha någon som såg en? Inte ha någon som kände ens inre. Definieras man inte på det sättat av andra? Om ett träd faller i skogen och ingen fínns i närheten för att höra det, låter det då? Om en människa går på en gata i Lux och ingen ser honom, finns han verkligen då?

Är det inte jävligt att det mitt ibland oss alla finns dem som knappt har någon?  Eller ingen alls. Fast vi är så många.

Jag skulle hellre vara döende i en allvarlig sjukdom, omgiven av min familj och mina vänner, än att gå genom livet sådär ensam, sa jag instinktivt under samtalet i eftermiddags. Och jag tror det är så.  Att bli sedd, ha någon som känner en, och om man har tur ha någon som, när den tittar på en, ser in i ens själ. Det är en livsnödvändighet. I alla fall för mig.

Vem ser dig?

är jag glad för den stundande semestern: Sydfrankrike, Danmark, Skåne, STHLM. Människor jag saknar!

har mitt behov av hav nått sin bristningsgräns. (gah!) Idiotiska små Luxpölar!

behöver jag och lånecykeln en paus från varandra efter gårdagens stora bråk. Vi behöver få sakna varandra lite. Det har varit mycket nötande på senaste. Lånecykelns däck, mitt hår som slits. Men jag ska ta och begrava stridsyxan och i alla fall köpa en ny pump till den, så vi kan skiljas som vänner.

Hörrni, fina vänner, jag tycker om er! Vi syns snart!

I natt drömde jag att lånecykeln försvann. Hela morgonen tänkte jag därför att när jag nu går ut under dagen så måste jag titta efter riktigt noga att cykeln faktiskt står där i trapphuset och ser ut att må bra. Nu var det bara så att jag hade vansinningt bråttom iväg när jag gick eftersom jag redan var sen, så jag GLÖMDE titta efter. Bilden av en misshandlad stackars lånecykel, dumpad i Alzettes smutsiga vatten, plågade mig sedan hela dagen.

När jag kom hem igen så gick jag genast fram till lånecykeln som såklart mådde bra och klappade lite på den och bad om förlåtelse för att jag var en sån dålig lånecyklist som inte ens tittat åt sin lånecykel när hon sprungit förbi. Deras första dag tillsammans och allt!

Så, när jag varit hemma några timmar och mitt under pågående städning, kände jag att om lånecykeln och jag nu ska vara vänner ett tag här framöver så var detta inte ett bra sätt att börja det hela på. Så jag drog på mig mina svalaste, somrigaste cykelkläder och tog ut lånecykeln på en tur genom den varma, blomdoftande Luxemburgskvällen. Vi var båda trötta men lyckliga när jag sedan beslöt mig för att ta min söta lilla lånecykel hem igen.

Jag tror detta är början på någon riktigt bra.

Ibland kan det nog vara nyttigt att påminna sig om att världen runt omkring bjuder på rätt mycket som är bra, när man bara vill det. Eller vill se det.

Efter förra veckans arga humör då minsta lilla gjorde att jag ilsknade till, bestämde jag mig snabbt för att jag hade vältrat mig i självömkan alldeles tillräckligt för denna gång. Jag bestämde mig också för att inte ha dåligt samvete över att jag varit på så dåligt humör. Man måste tillåta sig ibland. Även fast jag kanske inte är stolt över det. Hursomhelst. Nu tar vi nya tag.

Den här veckan har därför sakta men säkert bara blivit bättre. Som om livet har krypit tillbaka in i min kalla kropp. Som om jag hittat det där jag saknade hela förra veckan utan att förstå vad  det var som egentligen fattades. Solen skiner igen, fåglarna som tystnat inför dånet av mitt åskiga inre sjunger på nytt. Och efter att bara ha sett det som varit mitt, kan jag nu återigen se världen klart runt omkring mig. Jag har det väldigt, väldigt bra här.

Idag vaknade jag glad av solen som sken in genom mitt fönster. Längtade jag till jobbet. Fick jag skratta hela dagen med de där fantastiska människorna jag jobbar med. Gjorde jag någon glad. Gick vi hem genom den soliga parken och satt en tag på en bänk och såg sommaren. Cyklade jag på den lånade cykeln fem varv runt kvarteret innan jag barnsligt lycklig rullade hem den. Skrev jag en halv bok långt sms till cykelns ägare för jag inte kunde hålla inne hur glad jag var. Grät jag en skvätt för att jag äntligen såg allt det igen.

Se dig omkring, det är en blå himmel så långt ögat kan nå.

Ni vet hur man blir ful när man är arg.

Jag har varit arg idag. De senaste dagarna faktiskt.  Det har legat och kliat som ett utslag under huden. Det har bränts bakom ögonen. Det har tärt på mitt tålamod, min ödmjukhet. Mitt vett.  Min rygg har blivit krum, mina ögon små och pliriga. Min röst jäll. Och jag undrar om jag  inte har blivit lite tjockare också.

Hur som helst, det klär mig inte. I ärlighetens namn är det egoistiskt.  Att föda på skitsnack och illvilja. Jag vill egentligen inte vara sån, men tillslut blir det till ett beroende. Jag tycker verkligen inte om den personen.

Idag satt jag därför på jobbet, i all min ilska, och längtade bort från den. Till en räddning. Först hem till min säng. Långt under täcket för att sova bort den. Sedan hem. Det andra hem. Mitt andra liv. Eller är det kanske mitt gamla liv? Jag har inte rett ut det där ännu. Om det nu behöver redas ut. Vissa dagar är livet här självklart, andra dagar känns det som om mitt liv egentligen är något som  pågår därborta, medan jag är här och missar det. Fast alltså, så är det ju jämt med livet. I allmänhet menar jag. Den enda skillnaden från förr är att jag har någonstans att placera den där ”gräset är grönare”-känslan nu. Något att projicera den på.

Sanningen är att det är jag själv som är kluven. Halv. Just nu värre än någonsin. Jag har inte, på väldigt länge, varit så osäker, så tom, eller känt mig så ensam som här. Eller,på länge, varit så ledsen för det. Missförstå mig inte nu. Samtidigt är det så att jag inte heller på länge har varit så glad och tacksam över något som jag varit över mitt liv här. Inte känt mig lika säker, delaktig, lycklig. Lika trygg. Inte, på länge, skrattat så mycket. Inte varit så hel.

Att falla därifrån har därför varit jobbigare. Och det är där jag är just nu. I det jobbiga. Men jag kommer ur det snart. Och det är på intet sätt något konstant medan det är, utan en känsla jag vaknar med men som sedan, om dagen ändå blir bra, försvinner.

Det jag vill säga är väl att jag egentligen inte är så arg just nu. Jag är bara lite halv och osäker. Ensam. Vilket gör att små eventuella irritationer som uppkommer under dagen blir till stora ilskor, som små prickar som blir till stora utslag under huden. Som gör att ögonen bränner och tålamodet tryter. Som gör mig krum, tjock och egoistisk. Som gör mig ful.

Förlåt för det.

Ni är det bästa med Lux.

Jag satt länge på en bänk efter jobbet idag, på torget, alldeles nära mitt hus. I en annars för dagen så regntung himmel trängde lite sen eftermiddagssol fram och värmde mitt ansikte. Jag lyssnade på stadens läten. Bruset av rusningstrafik, gråtande trötta barn på väg hem, kyrkklockans slag, skrattande flickor i en busskur längre bort. Luktade på den. Avgaser och stressade affärskvinnors parfymdofter, matos från restaurangen och en svag blomdoft från en rabatt eller ett träd. Jag fastnade i det. Det kändes tryggt. Staden i sin tidiga kvällskepnad är så full av liv och konstant förändring. Av människor som har ett mål, ett ärende, en slutdestination. Som känner stress och glädje och trötthet. Som vill eller måste något. Vem skulle, i allt detta, se att jag var tom? Jag glömde bort mig ett tag, vilade i det. Så såg jag en vän på håll och skyndade hem. Så inte hon skulle se.

Så fort jag kom innanför dörren var tomheten öronbedövande. Jag beslutade mig snabbt för att jag måste ut igen. Jag tog på mig springskorna, dövade oljudet av tomheten med musik och gav mig iväg.

För att må bra när jag springer, för att tycka om det och kanske till och med njuta, måste jag släppa allt. Släppa kroppen. Tömma hjärnan. Bara se marken under mig och himlen ovan. Se  och höra det som rör sig förbi, men inte fastna i det. Lyssna till takten i musiken och fågelkvittret i bakgrunden. Men inget mer.

Så det gjorde jag. Och så, till min förvåning, släppte jag även likgiltigheten, det tomma och ihåliga, och fylldes av nu och här. En grön park, en fotbollsmatch med egna regler, en argsint  liten tant som hängde ut genom ett fönster och hätskt diskuterade något med förbipasserande. En duva på raggningsstråt, en hund som bara ville gå frammåt om den fick hålla sig själv i kopplet, en sol som viskade om en varmare morgondag. Marken under mig och himlen ovan. Ingen tomhet pockade på uppmärksamheten i bakgrunden där den legat och tryckt hela dagen. Jag var bara glad.

I alla fall för stunden. Och det är ju alltid nått.

Det enda jag kan är att rycka på axlarna.  Allt annat är tomt.

Ibland har jag så många ord i huvudet så inget kan komma ut.  Inga fina, väluttänkta ord som världen skulle må bättre av att få höra. Bara ord, som jag önskar jag kunde förfina och ge en mening. För att de ändå någonstans betyder något. Så försöker jag och så kommer inget. Orden grupperas i en känsla istället, eller en färg, och förblir osagda.

Jasminen blommar nu, den sorten som doftar. Jag satt i timmar i gräset uppe på höjden i parken igår och kände varma, mjuka vindar föra med sig doften från buskarna längre bort. Som att gång på gång bli sköljd av blomdoftande tvållöddrade vågor i en vik, en varm sommardag.

När jag var liten hade vi inget vatten indraget i vårt sommarhus. Vi gick ner till havet, löddrade in oss ordentligt och lät vågorna skölja bort sommarsmutsen. Längst in i viken var vattnet varmt och mjukt och bubblorna dansade runt på den blanka ytan när jag sköljde av tvålen. Ibland dök jag från klippan och simmade lite längs botten för att riktigt bli av med allt. När jag gick upp hade jag sand överallt.

På vägen hem  plockade jag av en kvist av Jasminen och ställde i ett glas på bordet. Jag luktade på blommorna. Grönblått, solglittrande hav, var det enda jag kunde tänka. Sedan väcktes jag av att du talade och så blev det inte mer.

Ibland har jag så många förnimmelser och färger i mitt huvud så att inte ett enda ord får plats att komma ut.

Jag ville bara berätta det för dig.