Det är varmt nu

Ibland har jag så många ord i huvudet så inget kan komma ut.  Inga fina, väluttänkta ord som världen skulle må bättre av att få höra. Bara ord, som jag önskar jag kunde förfina och ge en mening. För att de ändå någonstans betyder något. Så försöker jag och så kommer inget. Orden grupperas i en känsla istället, eller en färg, och förblir osagda.

Jasminen blommar nu, den sorten som doftar. Jag satt i timmar i gräset uppe på höjden i parken igår och kände varma, mjuka vindar föra med sig doften från buskarna längre bort. Som att gång på gång bli sköljd av blomdoftande tvållöddrade vågor i en vik, en varm sommardag.

När jag var liten hade vi inget vatten indraget i vårt sommarhus. Vi gick ner till havet, löddrade in oss ordentligt och lät vågorna skölja bort sommarsmutsen. Längst in i viken var vattnet varmt och mjukt och bubblorna dansade runt på den blanka ytan när jag sköljde av tvålen. Ibland dök jag från klippan och simmade lite längs botten för att riktigt bli av med allt. När jag gick upp hade jag sand överallt.

På vägen hem  plockade jag av en kvist av Jasminen och ställde i ett glas på bordet. Jag luktade på blommorna. Grönblått, solglittrande hav, var det enda jag kunde tänka. Sedan väcktes jag av att du talade och så blev det inte mer.

Ibland har jag så många förnimmelser och färger i mitt huvud så att inte ett enda ord får plats att komma ut.

Jag ville bara berätta det för dig.

Det är något i vattnet

Och så väntar halva avdelningen barn.  Det är som att det började i ena änden av korridoren och sen tog sig ett varv. Jag har börjat lukta på kranvattnet innan jag dricker det. Nått är det ju!

Men det är ändå rätt häftigt att sitta på italienskalektionen och morsekod:a lite med E:s lilla plupp. Jag plippar försiktigt från utsidan och den pluppar lite från insidan. Lika fantastiskt varenda gång.

Det är en av många saker i Lux, som gör mig glad. Och jag ÄR glad. För det mesta.

Nu blir det andra bullar.

Just nu

Blommar precis allt och luften är mättad av blomdoft när jag joggar genom parken.

Är jag gladgladglad och tacksam för alla BRA människor som jag får vara kring och med varje dag. ( smörigt men sant. fan va bra ni är. och roliga!)

Är ensamheten inte så stor och läskig, trots allt.

Lycka!

Det sötaste, finaste lilla paret i hela Lux blev i söndags en liten familj!

Grattis fina vänner till den helt underbara lilla A!

♥

 

Jag har inte ens skrivit upp italienskaprovet i kalendern

Ännu en sån där varm och solig helg. Denna gång med min varmaste, soligaste Anna. (Anna, jag vill lägga upp en bild, men har ingen. Hjälp? ) Mitt liv har varit ett enda långt besök av vänner, av semester i Stockholm, av att vara minst två, ända sedan slutet av februari.

Nu är det tyst igen.

Usch, jag är ju ingen sån person. Jag tycker inte om att vara ensam,  jag tycker om ljud och liv och människor. Jag är inte bra på det. Och precis så här efteråt, när dagarna som kommer verkar gapa som  tomma hål och solen verkat tappa mark,  just nu, känns tystnaden och ensamheten bottenlös.

Jag är rastlös, finner ingenstans att vila. Något är fel. Som om det är något viktigt som jag borde ha gjort men som jag glömt. Som om jag väntar på någon. Jag kommer på mig själv att titta i kalendern hela tiden. Som om DEN skulle veta bättre. Jag skriver ju aldrig något där och det enda som går att finna är när nästa tandläkarbesök är och en och annan fult nerkladdad streckgubbe. Det gör ingen nytta att titta i den, mitt kalenderliv ser ännu mer tragiskt ut än mitt riktiga.

Det försvinner snart, när jag fått lite rutin på den. Ja ensamheten alltså. Då är det bra. Jag vet att det är bra. Vänta. Vet jag det? Undra om det står något om det i kalendern? Egentligen skulle jag bara kunna stanna kvar i sängen ett tag och sova bort dagarna. Jag behöver en paus från mig.  Eller det räknas kanske som att fly? Det var väl egentligen lite det jag inte skulle göra.

A ja, det är väl bara att gilla läget då. Även fast det skaver. Under tiden får jag helt enkelt stå ut med att vara ensam med mig, även fast jag måste erkänna att jag är jäkligt jobbig ibland. Översocial och högljudd ända tills jag inte orkar mer. Upp som en sol och ner som en pannkaka. ( Stackars Johan och just nu mina Luxflickor på jobbet. Nä men seriöst, ni borde ha en medalj! ( eller en teckning? räcker det? ;-) )  )

Så, då slutar vi simma runt i den där poolen där man inte ska simma för länge, om man inte vill bli en sån där människa som folk skyr som pesten! Det här räknas bara som ett dopp. ( Gör det inte Sara? Du vet sånt här, det är ditt uttryck!)

Nu, mina vänner, SKA jag plugga italienska till provet på torsdag. Där har vi en ångest som är befogad!

Efter regnet

Hör, nu har regnet slutat att falla
Se, nu är luften klar och blå
Det är skönt att andas

Se, solen bryter äntligen fram
Och trollar med varje blad och strå
Jorden doftar ny
Solen värmer mot din hy

Allting har vilat
Allting får liv
Igen

Än ligger havet slaget av regnet
Ser du vad himlen lyser nu
Där i vikens spegel

Här kommer brisen kylig i början
Ser du hur fjärden fryser nu
Men om en minut
Flödar värmen som förut

Solen har vaknat
Solen är här
Igen

Nyss var det mörkt och kyligt här hemma
Nyss var det tyst och fruset här
Allt var stängt och reglat

Nu kan vi öppna fönstren mot solen
Nu får vi in allt ljuset
Nu är regnet slut
Nu kan kylan vädras ut

Här kan vi leva
Här kan vi bo
Igen

Och utanför fönstret storblommar trädet i rosa

Jag tror inte att ni förstår vad ni ger mig.

Det är därför.    

 

Trädet utanför mitt fönster, sett från gatan.

I denna ljuva sommartid

Kvällarna blir ljusare.

En liten suck av sol och värme till, och allt är här. Allt det där vi längtat så efter. Det står vid vår dörr nu.

Det började underligt, det här året. Det var nytt på ett helt annat sätt än något år varit förut. Det skapade förvirring, oro. Osäkerhet. Sedan dess har jag längtat efter våren som förlösare på något vis.

Men det behöver ta längre tid den här gången för solen att värma upp vad vintern frusit. Det behövs nog mer än en vår. Mer än vad sol och grönt och blommor kan åstadkomma.

Under tiden ska jag sluta upp med den senaste tidens draman. De hjälper inte. Jag ska försöka släppa allt det och se. Jag ska se våren. Känna solen mot ansiktet, glädjas åt allt det nya gröna. Och vänta.

Eller försöka iallafall.

mmmm Sara!

Mörka hål och gammal hederlig saknad

Jag har haft ett par supermysiga helger med två av de finaste, bästa, roligaste vänner man kan ha. Mina gamla sambosar. Mina små kärlekar. Fy va skönt att få prata och skratta med dem igen. Minnas den gamla sambotiden. Som om den var igår. Prata om livet nu. Skratta lite till.

Men så ska de ju plötsligt hem. Till det där som är deras liv, som jag  inte riktigt är en del av längre. Inte på samma sätt iallafall. Inte för att jag sörjer det egentligen. Mitt liv är här nu och det är bra. Men för att de lämnar var sitt hål efter sig. En tomhet som gör att jag  planlöst måste gå runt i stan när de åkt, ungefär som jag letar efter något. Som gör att jag tappar sammanhanget, så att jag, för en stund, inte riktigt förstår var jag är. Som gör Lux färg- och meningslöst.

Då är det bra med Luxfamilj. Ett telefonsamtal och jag ser vad som är igen. De svarta bottenlösa hålen fylls med en rätt bekväm, gammal hederlig, saknad och Lux ser på nytt ut som det ska.

Jag vet nu att det samma även skulle gälla om situationen var den omvända. Om det var dom, här, som jag behövde skiljas från.  De  skulle också lämna stora mörka hål efter sig. Större än vad jag någonsin kunde ana. Därför är saknaden något jag har blivit vän med. För egentligen har jag tur! 

Det gör mig glad.